Kundvänlighet

I veckan bestämde jag mig för att omvandla vår myntsamling till reella pengar på mitt bankkonto, jag tog följaktligen mina fyllda pengarör i en påse till vår nyöppnade Nordea kontor i centrumet. Som alla har upptäckt har ju de dystra nedslitna Kassaservice kontoren förvandlas till renoverade uppfräschade Nordea kontor det senaste halvåret. Personalen har man dock behållit, ingen 2.0 uppgradering där i sikte.

Jag avskydde de gånger jag var tvungen att köa i Kassaservice kön, personalen var sengångarlika, utan minsta tillstymmelse till en genomgången 80-talistiskt charmkurs , kunderna var ett Nödvändigt Ont mittemellan löning och långa kafferaster. En av medarbetarna väckte speciellt starka känslor av motvilja hos mig, en äldre man, en långsam, oförskämd, äldre man. Med bävan stirrade jag alltid på nummerlappens nummer och de krypande siffrorna på de lysande tavlan, jag avskydde när jag lyckades pricka mannens lucka. Ibland tänkte jag tanken att hoppa över, och byta nummer med mina medköande, eller bara strunta i det hela, kanske fixa kontoinsättningen i morgon, eller varför inte nästa månad på ett annat kontor ( vilket ifs blev allt svårare iom att kontoren stängde i alla närförorter i vår närhet).

Tillbaka till förra veckan.Det var få kunder i det nya kontoret, jag tog mitt könummer, satte mig i den mjuka soffan och vann, den sega, oförskämda, äldre mannen! Utan att höja blicken från tangentbordet krävde han mitt leg så fort jag sade mitt ärende ( när blev man en bov som pengainsättare, jo när man avskaffade blanketterna!). Sedan segade han iväg för att demonstrativt skaffa fram en brevvåg för dessa besvärliga myntrör, sedan tog han tid på sig suckandes placerade han varje rör på vågen, tittade på siffrorna, lyfte rören, satte dem på vågen, tittade på mig, och suckande meddelade mig att det fattades en krona ( hur dum i huvet jag nu var som inte kunde räkna till rätt antal?!). jag genomled denna granskning av alla mina rör.

Explosionen kom , efter jag meddelat honom att jag hade två rör som inte var fyllda, en tiokronors och en femkronors. Jag hade kollat tiokronorna, jag visste att det fattades två till 250, han fnyste fram att han inte befattade sig med icke fyllda rör "Jag rör dem inte" Detta att han inte rörde rören, hade kanske fått mig att fnittra i varje annan ögonblick förutom denna. Jag harklade mig, grävde in naglarna i handflatans mjuka delar och bad honom fylla röret, att jag kunde växla en hundralapp, bara jag slapp bära med mig rören hem. Jag ville ju bara sätta in mina pengar på mitt sparkonto. Fast det skulle inte hända, inte på hans vakt, mina mynt, som jag var beredd att hälla över disken och honom vid det här laget, skulle inte in på mitt konto.

Efteråt var jag rasande på min oförmåga att inte ställa till med en högljudd skandal, varför accepterade jag bli behandlad som något katten släpade in? Hur hämnas man idioterna bakom kassadiskarna ? Få demenskänningar, glömma valda delar av det svenska språket, smaska på vitlöksklyftor och pusta frustande spottkaskader över dessa kundmedarbetare?

Jag vill vara småaktig, jag kräver en ursäkt, från busschaufförer som vägrar köra fram till hållplatsen, när passagerare huttrar i det regniga snålblåsten, kassabiträden som suckande rättar sina egna fel, genom att skapa en frustrerad kö, bakom en, som väljer Dig som syndabock, till att man måste vänta så att Du kan få tillbaka de pengar som du har betalat för mycket. Vid eftertanke tycks hela tillvaron stundom vara fylld av dessa marodörer, de är deras förtjänst att mungiporna når bottenläget allt oftare på oss och våra medmänniskor.

Det kanske inte var frugan, eller chefen, det räcker med ett besök i Konsum...