Att vara ett med nuet

Läste i en av mina favorit bloggar om nödvändigheten att vara närvarande i nuet, att känslan är eftersträvansvärd , någonting man måste lära sig för att tillfullo uppskatta sitt liv och leverne.
Jag håller inte med, inte så mycket mot närvaron i sig, utan mot dess konsekvenser. Jag vågar inte fylla i min kalender, inte skriva i semesterveckor, födelsedagar under hösten, inte titta när julen infaller detta år, inte planera för att ta ut ledighet under klämdagar. Min framåt hållning tycks sträcka sig till februari, sedan existerar inte dagarna på riktigt, de kan finnas, troligen, men jag kan inte svära, inte på hedersord.
Jag är skadad, jag trodde att min förmåga att befinna mig i nuet var någonting bra, en total närvaro, och visst jag inser också att jag förmodligen njuter mer än mina medmänniskor av mina dagar, men jag dagdrömmer inte längre, jag fantiserar inte om omvälvande sagor med mig i huvudrollen. Närvaron gör mig stundom historielös, jag blir tillvarons kameleont, jag ÄR mitt arbete, jag är Kunden, Resenären,Damen med hunden. Men allt är fragmenterat, jag är allt, och ändå inte.
Jag vill läka, jag vill tro på kommande dagar, jag vill tro på en grönskande vår, jag vill tro på sommarens svalka, hösten klara luft, jag vill tro på de kommande åren, på kommande decennium.