Hålla tummar i tid och evighet

Nu har datumet för vår lägenhets framtid ramlat in på hallgolvet. Köpestämman hölls om en vecka, en vecka och vi får flythjälp på den skakiga ekonomiska världshavet av några tusenlappar i madrassen, eller var man nu stoppar den eventuella vinsten som en framtida försäljning av lägenheten skulle kunna frambringa.
Igentligen förändras ju igenting, men det känns som det, samma lägenhet, samma katter, samma hund med husse och matte, fast i teorin rikare.
Jag andas till dagarna har förvandlat sig till måndag kväll, jag andas och hoppas att våra grannar också inser att vi skall köpa, inte låta oss köpas.
Fasiken som att vinna på Lotto, och veta det i förväg... nästan iaf om nu alla fyller i sina kuponger förstås.

58000 bilder av mitt innersta

Som skall analyseras, sammanställas, ser läkarna med en påse popcorn och ljummen läskeblask framför skärmen med världspremiären av mitt innersta. Fnitter, jag kanske kommer med en uppföljare i genren "Tunntarmen 2".
Innerst inne, i ärlighetens namn min magkänsla ger mig "inga fynd som förklarar", fast just nu får jag vänta drygt en månad på beskedet.
Och varför passerar inte bara maten mitt tarmsystem , mina högst övertygande känslor tycks ha sitt säte någonstans i mellangärdet, och syns de bland de 58000 bilderna?
Idiopatisk anemi, kommer vara den första med den diagnosen, eller så sover jag med en vampyr, skulle förklara ett och annat, diagnos "vampyrbett".

från ..till ??

Träffade hematologen igår, proverna var exellenta
förutom blodtrycket som spökade för första gången
producerar helt plötsligt röda blodceller
himmelens glad över mina nybyggare
så jag har, just det det vet de inte
men det är i allafall inte
det vet de ju inte heller...
var är House
behöver en linkande problemlösare ?
fast jag tror att jag får vara med
ett tag till
och solen skiner
är bara vippigt galet lycklig
idag och i morgon är fredag :-)

Karta över Limbolandet

Där man befinner sig mellan besked
blir nätterna långa
ångesten utrycker sig genom drömmar om människor och onda tider
vaknar kallsvettig, håller inre monologer långt in på morgontimmarna
glömmer bort att tiden inte har stått stilla
den är förbi, tiden ,när jag grävde fast naglarna i armen, smärtan blev en bubbla, mot dem. Jag satt blixtstilla på stolen, med armarna i det fördolda under bordet.
Den tystaste protesten i världshistorien
fast den räddade förmodligen mitt liv
kanske skall drömmarna påminna om min egen styrka
att jag orkar
kommer orka
oavsett vilket besked jag ens får
tanken tröstar
limbolandet har oaser
gäller bara följa kartan för att finna dem

Dålig smak

Så trött på mig själv, varför slutar jag inte?

Vad är det för sjuklig skrymsle i min hjärna som dras till dessa träskmarker, dessa dypölar till textmassa, dessa hånflinande mobbare som får luft under sina sotsvarta vingar av alla påhejarna i kommentatorsbåset, alla HA-Ha-iga uppmuntringsropen.

Står där och vill bara ge igen, platta till dem med hjälp av tangentbordet, vräka ur mig alla plattityder på intelligensbefrielse, på utseende brister hos bloggarna och deras närmaste, få dem förstå att världen skulle vara så mycket vackrare plats dem förutan.

Jag hittade en blogg vars enda syfte är att såga alla mina hatobjekt längts fotsulorna. Min första reaktion är ren och skär glädje, jag återkommer varje dag, läser och njuter.Fast sedan slår det mig.. ser ingen skillnad, samma mobbare här som där.

När blev det accepterat att bara vara SuperElak? Varför i h-vete hänger vi medaljer runt deras halsar, för att vi är rädda, att bli utsatta själva? att vi aldrig kan glömma skolgårdens ångest?Belysande ? Ironiska ? Roliga??
Snälla!!! Var någonstans ?
Jag lovar Kejsaren och Kejsarinnan och hela jävla Hovet de är Nakna Allihopa