vinter.... tid har is i sitt följe

för 25 år sedan packade jag kartonger och förberedde en flytt...till en ny lägenhet, till en ny era, en ännu ondare tid tog sin början..
fast det är klart att jag inte visste det då, annars hade jag väl inte aningslöst travat uppför den knarrande trappen med ett flämtande ljus i handen...det är bara betraktaren som ser sådant.. alla de horribla misstagen, vi som miste vår oskuld långt före, vi trevar oss fram i mörkret, mot det okända.

vi borde nästan skylla oss själva för det som kommer, alla andra hade ju vänt, insett, inte lockats av ljudet, vi, offren, vi trevar oss fram, vi tar inte den sista flämtande chansen som dör tillsammans med ljuslågan, vi vänder inte om, vi springer inte, vi fortsätter, och publiken har för länge sedan gett upp hoppet om oss, de koncentrerar sig på nästa scen, de flyttar sin empati till någon med mera hjärnkapacitet än de imbecilla trapptravarna.

jag överlevde för att jag glömde, jag glömde trappen, jag glömde Döden som väntade på mig i de mörka korridorerna, jag glömde varje gång, varje vecka, varje månad, varje dag, till sist var allt utsuddat , till sist existerade inget, du lever, fast det vet du inte, för du kommer inte ihåg det längre, ett livskoma.