Livet som en karbonkopia

Idag vaknade jag av att det ringde i telefon, det var en vän från förr , en sådan som man har känt hela sitt liv, en som man umgicks med varje dag under flera år och sedan hamnade man ur kurs från varandra. Livets vindar förde en bort från samma farvatten, visst man ses och sågs och utbyter alla triviala artighetsfraser man kommer på, till sist låtsas man att man inte se den andra, man suckar av lättnad när den andra inte hejdar en, utan man passerar varandra utan en blick.

och livet blåser en vidare men så en dag ser man några välbekanta segel i fjärran...man hälsar lite trevande, kallpratar om de gångna åren och avslutar med och "vi ses , javisst ja telefonnummer, vi ringer, vi kan ju ta en fika eller nått".

exakt så lovade jag henne i somras, att vi skulle ta en fika eller nått, det där obestämda, nått och någongång, tiden fanns ju, viljan kanske det var sämre med...men det var inte en omöjlighet längre, det att ses och fika

hon berättade att hon hade haft en hjärtinfarkt i somras, att hon hade i panik slagit 122, 122 och inte förstått att ingen kommer att svara, för att det var fel nummer. Man hade opererat hennes hjärta vidgat kärlen, hon kände att hon hade fått en andra chans, nu ville hon leva, göra saker innan det var försent, hon planerade för en flytt, till en stad, hon hade förälskat sig, hon ville inte leva utan denna nya stad, men hon ville leva ensam, bjuda sig själv på det.

för två veckor sedan trodde jag att mitt hjärta inte ville längre slå för mig, kallsvetten sköljde över mig, paniken fick mig att känna pulsslagen i halsgropen, jag ville svimma, ekg ok men, det var hennes också, man hade tagit ett blodprov som visade en infarkt...

jag vet att hon seglade in i min vik för att rädda mig, jag kommer inte att nonchalera mina symtom, denna gång skall jag ockupera vårdcentralen tills jag har fått den hjälp mitt hjärta vill ha...

vinter.... tid har is i sitt följe

för 25 år sedan packade jag kartonger och förberedde en flytt...till en ny lägenhet, till en ny era, en ännu ondare tid tog sin början..
fast det är klart att jag inte visste det då, annars hade jag väl inte aningslöst travat uppför den knarrande trappen med ett flämtande ljus i handen...det är bara betraktaren som ser sådant.. alla de horribla misstagen, vi som miste vår oskuld långt före, vi trevar oss fram i mörkret, mot det okända.

vi borde nästan skylla oss själva för det som kommer, alla andra hade ju vänt, insett, inte lockats av ljudet, vi, offren, vi trevar oss fram, vi tar inte den sista flämtande chansen som dör tillsammans med ljuslågan, vi vänder inte om, vi springer inte, vi fortsätter, och publiken har för länge sedan gett upp hoppet om oss, de koncentrerar sig på nästa scen, de flyttar sin empati till någon med mera hjärnkapacitet än de imbecilla trapptravarna.

jag överlevde för att jag glömde, jag glömde trappen, jag glömde Döden som väntade på mig i de mörka korridorerna, jag glömde varje gång, varje vecka, varje månad, varje dag, till sist var allt utsuddat , till sist existerade inget, du lever, fast det vet du inte, för du kommer inte ihåg det längre, ett livskoma.