Livet som en karbonkopia

Idag vaknade jag av att det ringde i telefon, det var en vän från förr , en sådan som man har känt hela sitt liv, en som man umgicks med varje dag under flera år och sedan hamnade man ur kurs från varandra. Livets vindar förde en bort från samma farvatten, visst man ses och sågs och utbyter alla triviala artighetsfraser man kommer på, till sist låtsas man att man inte se den andra, man suckar av lättnad när den andra inte hejdar en, utan man passerar varandra utan en blick.

och livet blåser en vidare men så en dag ser man några välbekanta segel i fjärran...man hälsar lite trevande, kallpratar om de gångna åren och avslutar med och "vi ses , javisst ja telefonnummer, vi ringer, vi kan ju ta en fika eller nått".

exakt så lovade jag henne i somras, att vi skulle ta en fika eller nått, det där obestämda, nått och någongång, tiden fanns ju, viljan kanske det var sämre med...men det var inte en omöjlighet längre, det att ses och fika

hon berättade att hon hade haft en hjärtinfarkt i somras, att hon hade i panik slagit 122, 122 och inte förstått att ingen kommer att svara, för att det var fel nummer. Man hade opererat hennes hjärta vidgat kärlen, hon kände att hon hade fått en andra chans, nu ville hon leva, göra saker innan det var försent, hon planerade för en flytt, till en stad, hon hade förälskat sig, hon ville inte leva utan denna nya stad, men hon ville leva ensam, bjuda sig själv på det.

för två veckor sedan trodde jag att mitt hjärta inte ville längre slå för mig, kallsvetten sköljde över mig, paniken fick mig att känna pulsslagen i halsgropen, jag ville svimma, ekg ok men, det var hennes också, man hade tagit ett blodprov som visade en infarkt...

jag vet att hon seglade in i min vik för att rädda mig, jag kommer inte att nonchalera mina symtom, denna gång skall jag ockupera vårdcentralen tills jag har fått den hjälp mitt hjärta vill ha...

vinter.... tid har is i sitt följe

för 25 år sedan packade jag kartonger och förberedde en flytt...till en ny lägenhet, till en ny era, en ännu ondare tid tog sin början..
fast det är klart att jag inte visste det då, annars hade jag väl inte aningslöst travat uppför den knarrande trappen med ett flämtande ljus i handen...det är bara betraktaren som ser sådant.. alla de horribla misstagen, vi som miste vår oskuld långt före, vi trevar oss fram i mörkret, mot det okända.

vi borde nästan skylla oss själva för det som kommer, alla andra hade ju vänt, insett, inte lockats av ljudet, vi, offren, vi trevar oss fram, vi tar inte den sista flämtande chansen som dör tillsammans med ljuslågan, vi vänder inte om, vi springer inte, vi fortsätter, och publiken har för länge sedan gett upp hoppet om oss, de koncentrerar sig på nästa scen, de flyttar sin empati till någon med mera hjärnkapacitet än de imbecilla trapptravarna.

jag överlevde för att jag glömde, jag glömde trappen, jag glömde Döden som väntade på mig i de mörka korridorerna, jag glömde varje gång, varje vecka, varje månad, varje dag, till sist var allt utsuddat , till sist existerade inget, du lever, fast det vet du inte, för du kommer inte ihåg det längre, ett livskoma.

"Det är inte som det ser ut.." citat ur Svanprinsessan

Har anmält bilden till Bolt-tävlingen..om husdjur, vinsten är en resa till the Big Apple...har börjat planera packningen :D

Piltangenten är min vän, tankarna hopar sig, det stockar sig , översvämmar, och fyller hjärnan till bredden, resultatet är kortslutning...inget av det jag vill säga blir sagt, allt som jag skriver ner vill jag radera...

Jag har en plan ; måste komma ifrån mitt tvångsmässiga carpe diammande, jag vet, har bara denna stund säkrat, allt annat är bortom min kontroll, jag SKITER i det!!! jag skall dagdrömma mig bortom årsskiftet, jag skall köpa en tio-års-bok och fylla en med bemärkelsedagar, bröllopsdagar och semesterplaner, om det inte blir så, om ni hittar boken och begråter mina ouppfyllda mål, sluta säger jag...jag vill drömma, att drömma är halva nöjet, kanske tom hela om det skulle skita sig :D

När jag var liten och inte kunde somna för att jag var rädd, eller orolig hjälpte jag mig själv genom att börja tänka på nått roligt som Tomten, vad skulle jag få, ge, hur skulle det kännas? Drömmen kom som en vän, som en tidig klapp till mig själv. Tänkte lära av mig själv, preprogramera om mig till en dagdrömmare .

Jag är Benjamin Buttons, jag kommer att dö ung ;O)

jag citerar mig själv 5

den 21 april

Smurfkvart

Jag drömde, stog i kön

"Hur länge innan?" "En smurfkvart ungefär!" "Vad???"

"Kanske tio minuter eller evighet"

jag citerar mig själv 4

den 17 april

natt haiku

Nattmaran ältar en enda tanke

"tänk om, tänk om".. logiken har tystnat

väckarklockan tickar mot fyra femton.

jag citerar mig själv 3

den 17 december

Mord vid jultid

Kan man planera och önska att vissa människor bara försvinner

Axel-paxel tex vad är det som gör den människospillran så framgångsrik

sist önskade han att nått stackars spädbarn skulle sluta andas för att han retade sig på barnets

superoroliga föräldrar

Snälla högre makter kom till min undsättning, tyngd han bröstkorg med tegelstenar av ångest ,se till att han får svårt att andas,

i nått år eller så

kronisk astmaattack, det går väl att ordna för er

All I want for Christmas is ...

Men Som den jämnställda människan jag är hatar jag även en kvinna med samma intensiva glöd,

Fd. Feministen som älskar moddar ( hon är frän och nyskapande i sin svenska. Gudars skymning jag är ironisk)

Lilla imbicilla Linda S.

Damen som påstog att alla svennar brydde sig om cashen, sket i sina medmänniskor och jorden

bara deras plånböcker blev svinfeta, så var allt helt ok, fett ok

fast svennebanan inte fattade sitt eget bästa, fläskiga plånböcker pga modde-styre

dom dumma svinen ville tillbaks sossenötterna

och det fick Linda och gråta ångesttårar över sakernas tillstånd

och svennebanans envishet

för det kan väl alldrig vara så att

svennarna brydde sig om andra saker

Och Lilla Linda cyklade

i skuggorna alldeles ensammen

jag citerar mig själv 2

den 23 januari

krigsförklaring

Jag har mobiliserat, jag namnger den okända fienden

med namnen på det hatfyllda avskyvärda

på de som det får magen att vända sig ut och in av ångest

jag riktar mina misiler mot dem

som har invaderat utan sedvanlig krigsförklaring

min tysta diplomati har misslyckats kapitalt

peace in our time

vilket var fel?

freden eller tiden?

jag har minerat gränserna

larmat vakterna

ber om ständiga rapporter

vilka tecken skall jag rikta mig mot

vad är normalt i en abnormalitet

vakterna klagar de säger sig se monster i skuggorna

de är rädda

jag vet jag är rädd

arg

dess mer jag försöker se in i skuggorna

dess sämre är min syn

synfältet begränsas av tårarna jag inte gråter

jag skall inte gråta än

först vill jag se min fiende

se hans ansikte

syna hans styrka mot min

jag hoppas

jag hoppas

jag hoppas

20:36 | Lägg till en kommentar