Chili

Livet som en karbonkopia

2009-11-03T11:35:00.000-08:00

Idag vaknade jag av att det ringde i telefon, det var en vän från förr , en sådan som man har känt hela sitt liv, en som man umgicks med varje dag under flera år och sedan hamnade man ur kurs från varandra. Livets vindar förde en bort från samma farvatten, visst man ses och sågs och utbyter alla triviala artighetsfraser man kommer på, till sist låtsas man att man inte se den andra, man suckar av lättnad när den andra inte hejdar en, utan man passerar varandra utan en blick.

och livet blåser en vidare men så en dag ser man några välbekanta segel i fjärran...man hälsar lite trevande, kallpratar om de gångna åren och avslutar med och "vi ses , javisst ja telefonnummer, vi ringer, vi kan ju ta en fika eller nått".

exakt så lovade jag henne i somras, att vi skulle ta en fika eller nått, det där obestämda, nått och någongång, tiden fanns ju, viljan kanske det var sämre med...men det var inte en omöjlighet längre, det att ses och fika

hon berättade att hon hade haft en hjärtinfarkt i somras, att hon hade i panik slagit 122, 122 och inte förstått att ingen kommer att svara, för att det var fel nummer. Man hade opererat hennes hjärta vidgat kärlen, hon kände att hon hade fått en andra chans, nu ville hon leva, göra saker innan det var försent, hon planerade för en flytt, till en stad, hon hade förälskat sig, hon ville inte leva utan denna nya stad, men hon ville leva ensam, bjuda sig själv på det.

för två veckor sedan trodde jag att mitt hjärta inte ville längre slå för mig, kallsvetten sköljde över mig, paniken fick mig att känna pulsslagen i halsgropen, jag ville svimma, ekg ok men, det var hennes också, man hade tagit ett blodprov som visade en infarkt...

jag vet att hon seglade in i min vik för att rädda mig, jag kommer inte att nonchalera mina symtom, denna gång skall jag ockupera vårdcentralen tills jag har fått den hjälp mitt hjärta vill ha...

vinter.... tid har is i sitt följe

2009-11-02T04:10:00.000-08:00

för 25 år sedan packade jag kartonger och förberedde en flytt...till en ny lägenhet, till en ny era, en ännu ondare tid tog sin början..
fast det är klart att jag inte visste det då, annars hade jag väl inte aningslöst travat uppför den knarrande trappen med ett flämtande ljus i handen...det är bara betraktaren som ser sådant.. alla de horribla misstagen, vi som miste vår oskuld långt före, vi trevar oss fram i mörkret, mot det okända.

vi borde nästan skylla oss själva för det som kommer, alla andra hade ju vänt, insett, inte lockats av ljudet, vi, offren, vi trevar oss fram, vi tar inte den sista flämtande chansen som dör tillsammans med ljuslågan, vi vänder inte om, vi springer inte, vi fortsätter, och publiken har för länge sedan gett upp hoppet om oss, de koncentrerar sig på nästa scen, de flyttar sin empati till någon med mera hjärnkapacitet än de imbecilla trapptravarna.

jag överlevde för att jag glömde, jag glömde trappen, jag glömde Döden som väntade på mig i de mörka korridorerna, jag glömde varje gång, varje vecka, varje månad, varje dag, till sist var allt utsuddat , till sist existerade inget, du lever, fast det vet du inte, för du kommer inte ihåg det längre, ett livskoma.

"Det är inte som det ser ut.." citat ur Svanprinsessan

2009-07-29T15:49:00.000-07:00

Har anmält bilden till Bolt-tävlingen..om husdjur, vinsten är en resa till the Big Apple...har börjat planera packningen :D

Piltangenten är min vän, tankarna hopar sig, det stockar sig , översvämmar, och fyller hjärnan till bredden, resultatet är kortslutning...inget av det jag vill säga blir sagt, allt som jag skriver ner vill jag radera...

Jag har en plan ; måste komma ifrån mitt tvångsmässiga carpe diammande, jag vet, har bara denna stund säkrat, allt annat är bortom min kontroll, jag SKITER i det!!! jag skall dagdrömma mig bortom årsskiftet, jag skall köpa en tio-års-bok och fylla en med bemärkelsedagar, bröllopsdagar och semesterplaner, om det inte blir så, om ni hittar boken och begråter mina ouppfyllda mål, sluta säger jag...jag vill drömma, att drömma är halva nöjet, kanske tom hela om det skulle skita sig :D

När jag var liten och inte kunde somna för att jag var rädd, eller orolig hjälpte jag mig själv genom att börja tänka på nått roligt som Tomten, vad skulle jag få, ge, hur skulle det kännas? Drömmen kom som en vän, som en tidig klapp till mig själv. Tänkte lära av mig själv, preprogramera om mig till en dagdrömmare .

Jag är Benjamin Buttons, jag kommer att dö ung ;O)

jag citerar mig själv 5

2009-07-09T12:14:00.001-07:00

den 21 april

Smurfkvart

Jag drömde, stog i kön

"Hur länge innan?" "En smurfkvart ungefär!" "Vad???"

"Kanske tio minuter eller evighet"

jag citerar mig själv 4

2009-07-09T12:10:00.001-07:00

den 17 april

natt haiku

Nattmaran ältar en enda tanke

"tänk om, tänk om".. logiken har tystnat

väckarklockan tickar mot fyra femton.

jag citerar mig själv 3

2009-07-09T12:06:00.001-07:00

den 17 december

Mord vid jultid

Kan man planera och önska att vissa människor bara försvinner

Axel-paxel tex vad är det som gör den människospillran så framgångsrik

sist önskade han att nått stackars spädbarn skulle sluta andas för att han retade sig på barnets

superoroliga föräldrar

Snälla högre makter kom till min undsättning, tyngd han bröstkorg med tegelstenar av ångest ,se till att han får svårt att andas,

i nått år eller så

kronisk astmaattack, det går väl att ordna för er

All I want for Christmas is ...

Men Som den jämnställda människan jag är hatar jag även en kvinna med samma intensiva glöd,

Fd. Feministen som älskar moddar ( hon är frän och nyskapande i sin svenska. Gudars skymning jag är ironisk)

Lilla imbicilla Linda S.

Damen som påstog att alla svennar brydde sig om cashen, sket i sina medmänniskor och jorden

bara deras plånböcker blev svinfeta, så var allt helt ok, fett ok

fast svennebanan inte fattade sitt eget bästa, fläskiga plånböcker pga modde-styre

dom dumma svinen ville tillbaks sossenötterna

och det fick Linda och gråta ångesttårar över sakernas tillstånd

och svennebanans envishet

för det kan väl alldrig vara så att

svennarna brydde sig om andra saker

Och Lilla Linda cyklade

i skuggorna alldeles ensammen

jag citerar mig själv 2

2009-07-09T12:04:00.000-07:00

den 23 januari

krigsförklaring

Jag har mobiliserat, jag namnger den okända fienden

med namnen på det hatfyllda avskyvärda

på de som det får magen att vända sig ut och in av ångest

jag riktar mina misiler mot dem

som har invaderat utan sedvanlig krigsförklaring

min tysta diplomati har misslyckats kapitalt

peace in our time

vilket var fel?

freden eller tiden?

jag har minerat gränserna

larmat vakterna

ber om ständiga rapporter

vilka tecken skall jag rikta mig mot

vad är normalt i en abnormalitet

vakterna klagar de säger sig se monster i skuggorna

de är rädda

jag vet jag är rädd

arg

dess mer jag försöker se in i skuggorna

dess sämre är min syn

synfältet begränsas av tårarna jag inte gråter

jag skall inte gråta än

först vill jag se min fiende

se hans ansikte

syna hans styrka mot min

jag hoppas

20:36 | Lägg till en kommentar

jag citerar mig själv 1

2009-07-09T12:01:00.000-07:00

den 9 mars

Två år, tiden tickar

Vart tar tiden vägen, allvarligt, vem samlar på timmarna som går, minuterna som hoppar, eller står stilla, alldeles som de vill. Jag tittade bakåt .Jag har haft denna sida i två år nu, jag skriver så sporadiskt att datumen överlappar varandra, förra årets oros inlägg, tycks vara nyskrivna nykomlingar. Jag läser och förundras över vissa raders träffsäkerhet, det allmänna i min högst personliga ångest och oro.

Har upptäckt att människor startar upp en massa bloggar, trådar, de är överallt, och ingenstans, de tycks tröttna på sig själva, dra tjocka sträck över sig själva, de fragmatiseras till tidsperioder, eller platser. Man är en med sitt förflutna, oavsett att man skulle vilja impulstrycka på delite, tids nog delitas man ändå. Så varför inte fortsätta på det gamla, med nya krafter, och samla alla gamla inlägg under katergorier som " aldrig i ..." "Gudars vem är Du??" "Fattar någon vad jag tänkte på?" osv

borde ju trigga upp kommentarerna till texterna iaf.

Meningar med livet

2009-07-09T06:12:00.000-07:00

Lånar dessa rader ; "Om man frågar mig vad det finaste med livet är så säger jag nog "Att livet är som ett pussel med en jävla massa himmel- och gräsbitar."

visst...så självklart..så enkelt, men det var inte jag utan en ung kvinna som uttryckte sig så solklart på sin blogg, skrev i hennes kommentarsfält att jag drabbades av avundsjukan kval...det är ju lysande skrivet, men inte av mig :( ... hoppas innerligt att hon fortsätter att skriva

http://endoftavtimjan.blogg.se/2009/march/then-she-turned-around.html#comment

Bloggens bananskal

2009-02-16T12:06:00.001-08:00

Ibland halkar man bara, man läser på sin favoritblogg, surfar runt bland kommentarerna, och någonting i en profilbild gör att man klickar vidare; Info om användaren, info om profilen, om ett blogg. Sedan är man fast.
B säger att jag har en radar mot eländets elände, att jag alltid hittat tillvarons mörkaste gränder. Kanske...

Fast med facit i hand kändes det som om jag behövde mig en känga där bak! Jag kämpar, men inte tillnärmelsevis så heroiskt kamp som de tre kvinnor jag har ägnat helgen åt att läsa om. En av kvinnorna har tystnat, hon somnade in i höstas, i ett halvår bloggade hon om sin sjukdom, sitt hopp och tro att vinna över Idioten ( som hon kallade cancern), hon peppade sig själv, sin omgivning. ( http://jagefrisk.blogg.se) Klumpen i halsen växte när jag insåg att en av hennes sista inlägg handlade om räkningar hon hade glömt att betala i månadsskiftet. Kanske var det Vardagen i dessa få rader som helt plötsligt blev så absurd. Undrar över min egna reaktion, har inte döende människor räkningar med förfallodatum? Äter inte de frukost, lyssnar på skalmusik på radion, klipper tånaglar? Vad förväntar jag mig? Samtal med Gud? Existentiella radband av text ?

Jag tänkte skriva att jag har svårt att se att hon visste att tiden var så knapp, bara att påstå sådant är rena rama idiotin, jag kännde inte henne, jag har läst hennes blogg, hennes poijkvänns och mammas, jag har ingen rätt att yttra mig om vad hon kännde dessa sista veckor.

Jag har börjat betrakta depressionen som en bro till min egna dödlighet, jag tror att man ibland får chansen att förstå att man kommer att dö, att man kan släppa taget, att man kan bli trött, att man inte behöver kämpa, att man förlåta sig själv för att man inte orkar. Jag är troligen en som måste se för att tro, jag har haft depressionen i kroppen, kännt tröttheten, och inte varit rädd. Annars förlamar rädslan nästan andetagen, paralyserar nästan tillvaron, jag är så rädd att dö, så jag nästan inte vågar leva.

Två av dessa kvinnor finns hos oss, "Vimmelmamman" http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman och Sabina med "Sabinas kamp" http://mittlivsabina74.blogspot.com, tänker följa dem, för om inte annat för kängan där bak. Dessa tjejer ger mig perspektiv på mina krämpor.

Kundvänlighet

2009-01-25T14:50:00.000-08:00

I veckan bestämde jag mig för att omvandla vår myntsamling till reella pengar på mitt bankkonto, jag tog följaktligen mina fyllda pengarör i en påse till vår nyöppnade Nordea kontor i centrumet. Som alla har upptäckt har ju de dystra nedslitna Kassaservice kontoren förvandlas till renoverade uppfräschade Nordea kontor det senaste halvåret. Personalen har man dock behållit, ingen 2.0 uppgradering där i sikte.

Jag avskydde de gånger jag var tvungen att köa i Kassaservice kön, personalen var sengångarlika, utan minsta tillstymmelse till en genomgången 80-talistiskt charmkurs , kunderna var ett Nödvändigt Ont mittemellan löning och långa kafferaster. En av medarbetarna väckte speciellt starka känslor av motvilja hos mig, en äldre man, en långsam, oförskämd, äldre man. Med bävan stirrade jag alltid på nummerlappens nummer och de krypande siffrorna på de lysande tavlan, jag avskydde när jag lyckades pricka mannens lucka. Ibland tänkte jag tanken att hoppa över, och byta nummer med mina medköande, eller bara strunta i det hela, kanske fixa kontoinsättningen i morgon, eller varför inte nästa månad på ett annat kontor ( vilket ifs blev allt svårare iom att kontoren stängde i alla närförorter i vår närhet).

Tillbaka till förra veckan.Det var få kunder i det nya kontoret, jag tog mitt könummer, satte mig i den mjuka soffan och vann, den sega, oförskämda, äldre mannen! Utan att höja blicken från tangentbordet krävde han mitt leg så fort jag sade mitt ärende ( när blev man en bov som pengainsättare, jo när man avskaffade blanketterna!). Sedan segade han iväg för att demonstrativt skaffa fram en brevvåg för dessa besvärliga myntrör, sedan tog han tid på sig suckandes placerade han varje rör på vågen, tittade på siffrorna, lyfte rören, satte dem på vågen, tittade på mig, och suckande meddelade mig att det fattades en krona ( hur dum i huvet jag nu var som inte kunde räkna till rätt antal?!). jag genomled denna granskning av alla mina rör.

Explosionen kom , efter jag meddelat honom att jag hade två rör som inte var fyllda, en tiokronors och en femkronors. Jag hade kollat tiokronorna, jag visste att det fattades två till 250, han fnyste fram att han inte befattade sig med icke fyllda rör "Jag rör dem inte" Detta att han inte rörde rören, hade kanske fått mig att fnittra i varje annan ögonblick förutom denna. Jag harklade mig, grävde in naglarna i handflatans mjuka delar och bad honom fylla röret, att jag kunde växla en hundralapp, bara jag slapp bära med mig rören hem. Jag ville ju bara sätta in mina pengar på mitt sparkonto. Fast det skulle inte hända, inte på hans vakt, mina mynt, som jag var beredd att hälla över disken och honom vid det här laget, skulle inte in på mitt konto.

Efteråt var jag rasande på min oförmåga att inte ställa till med en högljudd skandal, varför accepterade jag bli behandlad som något katten släpade in? Hur hämnas man idioterna bakom kassadiskarna ? Få demenskänningar, glömma valda delar av det svenska språket, smaska på vitlöksklyftor och pusta frustande spottkaskader över dessa kundmedarbetare?

Jag vill vara småaktig, jag kräver en ursäkt, från busschaufförer som vägrar köra fram till hållplatsen, när passagerare huttrar i det regniga snålblåsten, kassabiträden som suckande rättar sina egna fel, genom att skapa en frustrerad kö, bakom en, som väljer Dig som syndabock, till att man måste vänta så att Du kan få tillbaka de pengar som du har betalat för mycket. Vid eftertanke tycks hela tillvaron stundom vara fylld av dessa marodörer, de är deras förtjänst att mungiporna når bottenläget allt oftare på oss och våra medmänniskor.

Det kanske inte var frugan, eller chefen, det räcker med ett besök i Konsum...

Bluffkontrakt

2009-01-19T09:29:00.000-08:00

Vi fick tid för kontraktsskrivning, medtag leg mm. Vi travade till den utsatta lokalen, vi stog snällt i kön, läste kontraktet, vi godkände med namnteckning på båda pappershögarna och vi kände glädje jubelrop? Inte en chans! Det enda som ringde i våra öron var " 24 har inte inkommit med lånehandlingarna, det skall vara klart på tisdag, annars .. blir det inget"
Vad är det för fel på folk? Ansträngande att lämna brevet till banken, vad tänker de med? Kul att dra ut på tiden, orkar inte, tar det i morgon?

Vill sätta en blåslampa på deras ädlare delar, vem vill tacka Nej till deras livs chans? Kom att tänka på ett reklamutskrift som jag fick personligt adresserad till mig, rubriken lydde " Detta är ditt livs chans, missa den inte!" Mitt livs chans var ett blommigt kaffeservis, jag tackade som hövligast Nej till erbjudandet, jag skrev i mitt brev, att om mitt liv endast skulle erbjuda mig en kaffeservis, innebar detta att jag hade allvarliga tankar att avsluta mitt så chanslösa leverne.Jag fick aldrig nån respons på mitt svarsbrev.

Så nu får vi vänta igen och igen och igen! Vi har väntat, i ett och ett halvt år nu, osäkerheten har fått timvisarna att krypa framåt. Kinesisk vattentortyr fast med "funkar" ,"funkar inte" droppeli dripp, dripp dropp droppeli dripp.

och jag vill bara inte

2009-01-15T09:46:00.000-08:00

Alla tycks orka förutom jag att blogga utav hjärtans lust, textrader med krumeluriga meningar, intressanta sanningar, tårdrypande berättelser. Fan, själv orkar jag inte ens stava, inte tänka, vill kräkas, för vem skriver jag?
finns det en läsare med smak för chili? alla de 100 talet synare av min profil var de ute efter matrecept?
Kände på mig läkarbesöket inte skulle vara en angelägen affär för min del ,att proverna inte skulle vara på topp, och mycket riktigt hb sjunkande, den har rasat på en månad, just nu vill jag bara sova, måste hitta en strategi... i morgon

I morgon börjar jag igen

2009-01-11T12:56:00.000-08:00

Nu skall jag lyckas med mina föresatser att smalna av. Inombords har jag affischerat med bilder av mig som smalis, en med knöliga knän, inte med fläskiga utbuggningar som efterföljd till de gropiga låren, en som har muskler på armarna, inte en som dallrar under de imaginära tennisslagen .
Man måste lyckas med konststycket att hata det yttre och älska sin inre, annars ligger man pyrt till igen.
Har en tidsschema att följa , jag måste uppnå resultat, senast till sommaren skall markanta förändringar vara noterbara , jag strävar inte efter bikiniformen, mera bröllopsformens balklänning.
Måste lyckas med att säga Nej för att kunna ropa Ja.
Innan dess skall farbror doktorn paseras igen, tummhållningen för veckan får gälla provernas utvärdering

Att vara ett med nuet

2009-01-03T15:34:00.000-08:00

Läste i en av mina favorit bloggar om nödvändigheten att vara närvarande i nuet, att känslan är eftersträvansvärd , någonting man måste lära sig för att tillfullo uppskatta sitt liv och leverne.
Jag håller inte med, inte så mycket mot närvaron i sig, utan mot dess konsekvenser. Jag vågar inte fylla i min kalender, inte skriva i semesterveckor, födelsedagar under hösten, inte titta när julen infaller detta år, inte planera för att ta ut ledighet under klämdagar. Min framåt hållning tycks sträcka sig till februari, sedan existerar inte dagarna på riktigt, de kan finnas, troligen, men jag kan inte svära, inte på hedersord.
Jag är skadad, jag trodde att min förmåga att befinna mig i nuet var någonting bra, en total närvaro, och visst jag inser också att jag förmodligen njuter mer än mina medmänniskor av mina dagar, men jag dagdrömmer inte längre, jag fantiserar inte om omvälvande sagor med mig i huvudrollen. Närvaron gör mig stundom historielös, jag blir tillvarons kameleont, jag ÄR mitt arbete, jag är Kunden, Resenären,Damen med hunden. Men allt är fragmenterat, jag är allt, och ändå inte.
Jag vill läka, jag vill tro på kommande dagar, jag vill tro på en grönskande vår, jag vill tro på sommarens svalka, hösten klara luft, jag vill tro på de kommande åren, på kommande decennium.

Ett alldeles nytt år

2009-01-01T10:49:00.000-08:00

Vi tog en nattpromenad med vovven pga raketsmällarna under kvällen och tolvslaget. Tog inte så stor notis av det de avslägsna sirener som avbröt nattens tystnad . När vi närmade oss vårt hus såg vi en samling polisbilar, brandbilar och nyfikna människor. En liten affär hade stått i brand under kvällen. Jag trodde att det kunde vara en felriktad raket som hade antänt lokalen, men när vi tog vägen förbi affären idag, såg vi den rätta orsaken, någon hade klottrat på väggen med rasistiska tillmälen, och sedan förmodligen tagit sönder ett fönster och tänt på.
Senare upptäckte vi att hela vårt centrum var nerklottrat, eller rättare sagt de affärer som har utlandsfödda svenskar som innehavare.
De flesta av oss njuter av en feststämning under nyårskvällen, vi avger löften, önskar ett Gott nytt, vi ler och skrattar...
Jag får uppgradera min års löfteslistan, med volontärarbete mot rasism, vet bara inte i vilken form än.,

Hålla tummar i tid och evighet

2008-10-27T15:40:00.000-07:00

Nu har datumet för vår lägenhets framtid ramlat in på hallgolvet. Köpestämman hölls om en vecka, en vecka och vi får flythjälp på den skakiga ekonomiska världshavet av några tusenlappar i madrassen, eller var man nu stoppar den eventuella vinsten som en framtida försäljning av lägenheten skulle kunna frambringa.
Igentligen förändras ju igenting, men det känns som det, samma lägenhet, samma katter, samma hund med husse och matte, fast i teorin rikare.
Jag andas till dagarna har förvandlat sig till måndag kväll, jag andas och hoppas att våra grannar också inser att vi skall köpa, inte låta oss köpas.
Fasiken som att vinna på Lotto, och veta det i förväg... nästan iaf om nu alla fyller i sina kuponger förstås.

58000 bilder av mitt innersta

2008-06-17T06:57:00.000-07:00

Som skall analyseras, sammanställas, ser läkarna med en påse popcorn och ljummen läskeblask framför skärmen med världspremiären av mitt innersta. Fnitter, jag kanske kommer med en uppföljare i genren "Tunntarmen 2".
Innerst inne, i ärlighetens namn min magkänsla ger mig "inga fynd som förklarar", fast just nu får jag vänta drygt en månad på beskedet.
Och varför passerar inte bara maten mitt tarmsystem , mina högst övertygande känslor tycks ha sitt säte någonstans i mellangärdet, och syns de bland de 58000 bilderna?
Idiopatisk anemi, kommer vara den första med den diagnosen, eller så sover jag med en vampyr, skulle förklara ett och annat, diagnos "vampyrbett".

från ..till ??

2008-02-28T05:49:00.000-08:00

Träffade hematologen igår, proverna var exellenta
förutom blodtrycket som spökade för första gången
producerar helt plötsligt röda blodceller
himmelens glad över mina nybyggare
så jag har, just det det vet de inte
men det är i allafall inte
det vet de ju inte heller...
var är House
behöver en linkande problemlösare ?
fast jag tror att jag får vara med
ett tag till
och solen skiner
är bara vippigt galet lycklig
idag och i morgon är fredag :-)

Karta över Limbolandet

2008-02-20T03:17:00.000-08:00

Där man befinner sig mellan besked
blir nätterna långa
ångesten utrycker sig genom drömmar om människor och onda tider
vaknar kallsvettig, håller inre monologer långt in på morgontimmarna
glömmer bort att tiden inte har stått stilla
den är förbi, tiden ,när jag grävde fast naglarna i armen, smärtan blev en bubbla, mot dem. Jag satt blixtstilla på stolen, med armarna i det fördolda under bordet.
Den tystaste protesten i världshistorien
fast den räddade förmodligen mitt liv
kanske skall drömmarna påminna om min egen styrka
att jag orkar
kommer orka
oavsett vilket besked jag ens får
tanken tröstar
limbolandet har oaser
gäller bara följa kartan för att finna dem

Dålig smak

2008-02-17T02:13:00.000-08:00

Så trött på mig själv, varför slutar jag inte?

Vad är det för sjuklig skrymsle i min hjärna som dras till dessa träskmarker, dessa dypölar till textmassa, dessa hånflinande mobbare som får luft under sina sotsvarta vingar av alla påhejarna i kommentatorsbåset, alla HA-Ha-iga uppmuntringsropen.

Står där och vill bara ge igen, platta till dem med hjälp av tangentbordet, vräka ur mig alla plattityder på intelligensbefrielse, på utseende brister hos bloggarna och deras närmaste, få dem förstå att världen skulle vara så mycket vackrare plats dem förutan.

Jag hittade en blogg vars enda syfte är att såga alla mina hatobjekt längts fotsulorna. Min första reaktion är ren och skär glädje, jag återkommer varje dag, läser och njuter.Fast sedan slår det mig.. ser ingen skillnad, samma mobbare här som där.

När blev det accepterat att bara vara SuperElak? Varför i h-vete hänger vi medaljer runt deras halsar, för att vi är rädda, att bli utsatta själva? att vi aldrig kan glömma skolgårdens ångest?Belysande ? Ironiska ? Roliga??
Snälla!!! Var någonstans ?
Jag lovar Kejsaren och Kejsarinnan och hela jävla Hovet de är Nakna Allihopa